Ett år senare.

Om seger och frid.

I mitt första inlägg för ett årsedan skrev jag såhär: Rädslan över att inte känna mig som hemma när jag kommer dit övervägs äntligen av längtan efter att ta reda på vad Gud har för mig där! Det ska bli spännande att se vad Han har förberett. Äntligen – efter lång väntan – är det rätt tid.

Och WOW vad han förberedde!! Fattar inte allt om hänt, alla möten, alla gåvor, alla upplevelser. SÅ långt över allt jag någonsin kunnat föreställa mig.

Lika glad 23 år senare

Första oktober markerar exakt ett årsedan jag flyttade till mitt minnes och mitt hjärtas första hemland. Detta inlägg handlar ju liksom de föregående om Nepal, fastän det är exakt fyra månadersedan jag kom tillbaka till Sverige. Jag skriver för att trots jag har försökt att inte skriva, så har det återkommit som något jag måste göra. För mig själv. För även om det gått fyra månader så återkommer tankarna var eviga dag. Precis som de gjort hela livet. Så jag skriver för mig. Men om du läser så blir jag tacksam.

Mina första kärlekar!

Många har frågat vad som är annorlunda nu från innan jag åkte dit. Det har jag funderat mycket på och kommer nog komma på nya, men lika sanna, svar på den frågan genom resten av livet. Omöjligt att få med allt i några meningar. Men de ord som kommer till ytan de senaste veckorna är seger och frid. Seger att jag ha utrotat rädslan över att inte känna mig som hemma i mitt barndomsland. Seger att jag inte kommer på någonting jag ångrar från de 7 månaderna där. Seger att kärleken finns kvar och att förväntningar överträffats. Frid över att mitt inre (hittills) inte varit i uppror eller framkallat tårar av diverse härkomst vid tanken på Nepal. Mitt barndoms-Nepal är också mitt vuxen-Nepal. Halleluja! Jag ser saker jag älskar; BERGEN hallå (!), att bli hembjuden till ett hem med lergolv och stråtak men ett överflöd av mat, att veta vad man ska göra med händerna när man hälsar, att få sitta ofta på golvet, att ta tid till människor på ett helt annat sätt och förväntas ta tid, ”att göra”-listan för dagen är extremt mycket kortare där, att få måla tavlor till sjukhuset etc etc.

Jag tar med mig kärleken från och till Hira och Phulkumari Didi som behandlade mig som sin dotter rakt igenom. Relationer som är starka fastän man inte kunnat lägga tid på dem är ju världens bästa gåva. Jag ser också saker jag inte gillar; att aldrig kunna gå ut och smälta in, att vara handikappad vad gäller språket, att vara huvudet längre än stans längsta person (Alltså, true story. En vän skulle tänka ut vem av hans vänner som kunde bli min pojkvän, varpå han efter ett par minuters funderande utbrister att ”Ja! Jag gick ju faktiskt i samma klass som Tansens längste kille! Han är nog nästan lika lång som du.”), att det inte finns mysbelysning, termiter, att inte kunna motionera utan att bli pekad på, att resa till huvudstaden tar 10-12 timmar, att vara tvungen att sova med varmvattenflaska på vintern. Att erkänna saker jag ogillar är en seger i sig, när man trots detta har övervägande kärlek.

Den 25e april markerade ett år efter starten av de stora jordbävningarna som skakade landet 2015. Det betydde så så mycket att få vara där då, ett år efter. Och fastän jag kände ett sting av skam över att göra något super-turistigt som att vandra i Himalaya den dagen, så var det samtidigt det vackraste sätt att påminnas om att landet ändå står kvar och att det händer minst lika mycket oförutsägbart GOTT som oförutsägbart skadligt och ont.

 

Ni vet när man går och tänker på en vän som man inte hört av sig till på länge. Och fastän man tänker och tänker så vet ju vännen inte om det förrän det ögonblick man faktiskt skickar iväg det där sms:et eller ringer det där samtalet. Lite samma känsla är det med detta land. Det som skiljer är att jag inte kan skicka ett sms eller ringa ett samtal. Dessa 7 månader var det samtalet. Det låter kanske befängt att prata om ett land som en vän, men det handlar inte bara om landet i sig, utan om LIVET i det där landet, om MÄNNISKORNA som bor där och alla MINNEN därifrån.

I slutet av Tansen-tiden kom Madde och det var inget annat än fantastiskt. Två världar som möttes. Klyschigt. Men det har verkligen bidragit till känslan av frid nu efteråt, när jag har en del av Sverige som jag inte måste försöka beskriva saker för utan som har sett och upplevt själv. Sedan kom Lovisa. Vi vandrade i bergen tillsammans. Också oslagbara upplevelser. Under en visit i Kuala Lumpur i Malaysia besökte jag en vän, Sunita, som också växte upp i Nepal samtidigt som mig. Det var så fint att få fortsätta Nepal-livet utanför landet också. För fastän våra vägar gått åt helt olika håll de senaste 20 åren så har vi ändå den fundamentala åren på i Tansen tutorial group gemensamt.

Sverige, Tyskland och Österrike korsar världens högsta bergspass

Seger. Det högsta jag någonsin varit, 5430möh. Så värt att inte kunna andas.

Madde på ett berg på påskdagen med påskägg

Torung La Pass. Ett år efter jordbävningarna.

Vet som sagt knappt varför jag skrivit detta inlägg. Nu när jag skrivit det tror jag att det är för att på ett tydligare sätt än genom tankar, försöka mig på den där ”kontakten” jag hade tagit om Nepal var en nära vän som jag äntligen ringt. Så… hejhej Nepal, Nepal-livet, vuxenlivet, barnlivet, Nepal-minnena, Nepal-bergen. Jag tänker på dig. Och saknar dig. Vad året som gått öppnat upp för dörrar för framtiden vet jag ej. Men drömmer om att de öppnas – det gör jag. Men jag tänker inte tvinga upp dem. Tror jag märker om de öppnas.

Vill igen tacka för allt stöd. Ni som bidrog ekonomiskt – utan er hade det passerade året inte varit möjligt. Ni som skickade mail och tankar och böner – utan er hade det lika lite vart möjligt. Ni som frågat och undrat och lyssnat efter att jag kommit tillbaka – tack från mitt hjärta.

Tills vi möts nästa gång, Nepal!

English

One year ago, in my forst blog post, I wrote this: For many years I have battled the thought of going back to Nepal for a longer period of time, but not until now has the longing to see what God has in store overcome the fear of not feeling at home once I get there. I am SO looking forward to what lies ahead.

And can I just say WOW. HE provided and had so many things in store I hadn’t even been able to imagine. And I did feel like home.

 

October 1st marks one year ago I moved to my memory’s and my heart’s first homeland. This post is, just like the previous ones, about Nepal. It’s four months since I came back to Sweden. I write because even though I have tried not to, feel like I have to. For myself. Because even though it’s been four months, my thoughts go there every single day. Just like they have done throughout my life. So I write for me. But if you read, I’ll be grateful.

 

Many of you have asked what’s different now that I’ve been there. I’ve thought a lot about it and will probably come up with new, but equally true, answers to that question through the rest of life. Impossible to fit everything in a few sentences. But the words that come to mind recently are victory and peace. Victory that the fear of not feeling like home in my childhood country has been conquered. Victory that I have no regrets about anything concerning those seven months. Victory that love for Nepal remains and that expectations were surpassed. I think of peace because it’s what I feel (on top of a rapidly beating heart) when my thoughts go to this country. Fewer tears have fallen. My childhood-Nepal is also my adulthood-Nepal. Hallelujah!

I see things I love; THE MOUNTAINS (!), to be invited to a home with mud floors but with an abundance of food, greeting people with a “Namaste”, sitting on floors more often than not, that time taken to talk with someone always is well spent, the “to do” list for the day is so much shorter, getting to paint pictures for the hospital, etc., etc. I treasure the love both for and from Hira and Phulkumari Didi who treated me like their daughter. Relationships that are strong even though you haven’t been able to invest time in them are such a gift. I also see things I do not like; never being able to go out and blend in, to be limited in terms of language, to be a head taller than the city’s tallest person, the lack of IKEA lighting, termites, not being able to exercise without being pointed at, that a trip to the capital takes 1012 hours and having to sleep with a hot water bottle in winter.

To recognize the things I dislike is a victory in itself, when despite these I still find that I love this country. April 25^th marked the one year anniversary of the major earthquake that shook the country 2015. It meant so much to be there then. And though I felt a twinge of shame to do something super touristy as hiking in the Himalayas that day, it was also the most beautiful way to be reminded that the country still remains and that in the midst of unpredictable horrible things happen, so do unpredictable good things. You know when you haven’t been in touch with a good friend for a long time and even though you think of her often, you for some reason don’t bring yourself to call. And even though you spend so much time thinking about this friend, she won’t know until the moment you actually send that text message or make that phone call. I feel similarly with Nepal. The difference is I can’t send a text message or make a call. I think these 7 months were “my phone call”, to show that even though I haven’t shown my face in a long time, I still think about and care about the country and the people in it. It may sound silly to feel that way about a country, but it’s not only about the geographic place, but about the life in that country, about the people in it and all the memories created there.

At the end of my Tansen time my friend Madde came and it was nothing short of fantastic. Two worlds met. Cliché. But it has certainly contributed to the sense of peace I feel now. Because now a piece of Sweden also knows a piece of my Nepal.  A special hanks to Sunita who I got to visit in Kuala Lumpur! Even though our lives have gone different ways the last 20 years, our first few at Tansen tutorial group are very special, and I treasure that our friendship remains and has grown!

I hardly know why I wrote this post, and if it didn’t make sense that’s okay. It might be to finish off this eventful year the same way I started it – through a blog post. Or because of what I wrote above – attempting that “phone call”, as if Nepal were the close friend that I finally called. So…. Hello Nepal, childhood Nepal, adulthood Nepal, Nepal memories, Nepali people, Nepal mountains  I love you and miss you.

Again I thank for all the support. You who contributed financially – without you this year had not been possible. You who sent emails and thoughts and prayers – without you it hadn’t happened the way it did. You who have asked questions and listened to stories and thoughts since I came back – thank you from the bottom of my heart.

 

Until we meet again!

 

 

Utmaningarnas land

Nio veckor i Tansen. Efter några månader av ständig förändring och nya uppdrag kom Tansen med en en ny etapp i denna Nepal-vistelse: lugnet. Den mindre händelsefulla vardagen. Jag kommer alltid förknippa denna plats med vardag, och det är jag tacksam för. Vardag här kommer dock med Sverige-vardags-lika grejer också: mindre bra dagar, bättre dagar, livets stora frågor (vad är mitt bidrag till att rädda mänskligheten?) och livets mindre (ska jag dricka kaffe nu eller spara det till eftermiddagen?), trygghet i att ha någon slags rutin, känsla av otillräcklighet och likgiltighet.

Avskyr likgiltigheten. Att gå från att känna nöd till drunkna i hopplöshetens tankar för att slutligen bli likgiltig till vad man gör för att det ”ändå inte gör någon skillnad”. Farligt. En sak jag behövt påminna mig om är att dessa tankar kan dyka upp var helst man befinner sig, geografiskt och emotionellt. De hör till det som kallas för livet, och är nödvändigtvis inte kopplade till platsen man är på. Viktigt att ha i åtanke när känslor kring en plats är sköra.

 

Dalen, aka “The white lake”

Har senaste månaden varit fylld av de jobbiga frågorna. Har känt motstånd till att stånga mig framåt i dietist-verksamheten här (som inte existerar). Jag bor ju precis vid ett sjukhus där jag dessutom känner folk som jobbar. Vad har jag för anledning att inte engagera mig? Har inte velat göra saker enbart i syfte att kunna berätta för andra vad ”jag gjort”. Vill inte att denna blogg (eller mitt liv heller för den delen) ska handla om att göra saker som ser bra ut på CV:t eller få mig att framstå som att jag tror att jag är liiite bättre än andra på grund av vad ”jag gjort”. Sen är det ju oundvikligt att prata om saker man gör… Men ni fattar hoppas jag.

Eller är motståndet rädsla? I så fall har man ju allt att vinna genom att brottas med den. Eller är motståndet till för att man ska förstå att man faktiskt inte behöver prestera så mycket hela tiden?!

 

Så jag sa till Gud: Gud, om du vill att jag ska göra något på sjukhuset kring nutrition så får du säga det klart och tydligt. Jag orkar inte gå och söka efter det själv, för jag är rädd att jag skulle söka av fel anledning eller på fel plats.

 

Mycket riktigt så blir jag tillfrågad av en läkare och logopeden här på sjukhuset om jag skulle vara villig att ge input i nutritionsfrågan. Det kunde inte bli så mycket tudligare än så. Det ledde till studiebesök då jag fick följa med logopeden och arbetsterapeuten på rond och ge lite input och se hur de jobbar.

Jag är så tacksam till er som varit med mig i detta: Johanna i bön och utmanade ord. Sarah i uppmuntran. Linnea och Sara som är klippor i pepp- och vidosord via mail och som påminde mig om en sanning: Att man alltid mår bra av att fatta beslut. Ibland ligger ofriden i att man velar, och ett beslutstagande kan göra all skillnad i världen. Också tack till Hanna – minns så VÄL när du uttalade dessa visa ord till mig första gången!

 

Sjukhuset är i svenska ögon primitivt. Vid ”högsäsong” räcker rummen inte till och då fylls också korridorerna fylls av patienter.”Lågsäsong” (ja, man uttrycker sig så) för sjukhuset är under skördetider då människor inte har tid att ta sig till sjukhuset, eller under vintern då sjukdom inte sprider sig lika lätt som under torkan. Minns tydligt att jag som barn gick förbi patienter med både den ena och den andra skadan fullt synlig. Utanför sitter patienter med brännskador för att bättra på läkningen. Brännskador är vanligt på vintern. Många har en öppen eld tänd på natten för värmens skull och det är lätt hänt att man rullar in i lågorna i sömnen…

 

Då det inte finns tillräckligt med resurser ansvarar patientens släktingar för att patienten tvättas och får mat. Man sover på golvet brevid den sjukes säng eller bor på ett litet motell utanför sjukhuset. Mat köps utanför sjukhuset i små restauranger. Oftast är det daalbhat (ris och linser) som äts. Barnavdelningen får faktiskt gratis mat sedan några år tillbaka! Enda avdelningen i hela landet vad jag förstår. De får daalbhat 2 gånger per dag och två mellanmål.

För de familjer som ej har råd att köpa mat finns ekonomisk stöttning av sjukhuset.

 

Angående nutritionen så finns ingen parenteral näringstillförsel (dropp direkt in i blodet) men sond finns. Dock ingen sondmat… Så istället för kompletta blandningar som man ger i Sverige så ger man helt enkelt vanlig mat som är tunn nog att rinna genom sonden. Det är tillexempel vatten, mjölk eller linssoppa utan linser (dvs spad). Mina dietistvänner hör ju direkt hur otroligt lite energi detta ger. Katastrof ur dietistsynvinkel.

 

Servering av mat på barnavdelningen

Det finns en blandning gjord på soya-, ris- och majsmjöl utblandad med mjölk och lite olja som man ger patienter i behov av extra energi. Lokala produkter som en dietist för ett par deciennier sedan uppfann. Det tog ett tag att luska ut innehållet och rutinerna för att ordinera detta. Finns också en slags gröt, sarbottam pito, gjord på samma slags mjöler som är rik på energi och protein. Så intressant att få vara på detta sjukhus som vuxen och med utbildning! Reflekterade liksom inte över hur patienterna fick mat när jag gick i dessa korridorer som barn…

 

På onsdagsförmiddagar föreläser läkarna för varandra och jag fick chansen att få föreläsa en sådan förmiddag. Pratade om hur man uppfyller energi- och proteinbehov med de livsmedel som finns tillgängliga här. Jag var så nervös att göra detta inför erfarna läkare från många olika länder. På engelska. Men det verkade gå hem och jag fick inte så många svåra frågor 😉 TACK till mina icke svikande dietist-vänner Lisa, Agnes, Sandra, Josefine som hjälpt mig med info och besvarat mina frågor i stunder av tvekan! Ni är guld!

Gud har gett mig s många gåvor sedan jag kommit hit. Han vet vad jag behövt för att bearbeta, minnas och skapa nya minnen. Genom att få möjlighet att måla tavlorna har jag fått använda min konst vilket är mer än jag vågat hoppas på här i Tansen, då det mesta handlar om ”Tansen Mission Hospital”. Jag fick också förfrågan att måla en väggmålning till nya tennisplanen. En ny vattentank har byggt för att kunna förse sjukhuset med vatten under torkan. Det är tydligen den största tanken i landet! Då den byggdes på den gamla tennisplanen lovades en ny plan på vattentankens tak. Denna blev klar för bara en vecka sedan! Kändes stort att få sätta mitt avtryck på en plats som betyder så mycket. Här har jag skrapat x-antal knän, lekt ”hopprepsleken” med min kompis Nozomi, haft idrottslektioner, lärt mig älska tennis (I know – vem visste att jag gillade det? haha). Har fått spendera tid på platser soom betyder så mycket utan att ha behövt be om det. Det har bara blivit givet till mig. Ej min egen kraft. Stort.

Tavlor till Guest House

 

Bygge av tennisbanan ovanpå vattentanken

Tennisplanen och sjukhuset i bakgrunden. Tvätten som torkar på taket.

Pappa flög till Sverige här om dagen. I fem veckor har vi bott i samma lägenhet och det har varit en fin tid. Jag har målat mycket under dagarna – tavlor till Guest House med nepal-motiv. Pappa har såklart jobbat och kommit hem med skinande ögon då han fått operera något ovanligt, göra kejsarsnitt eller borra i en skalle. Vi har inte bott under samma tak på många år och det var skönt att ha en annan familjemedlem här. En sak som pappa och jag har gemensamt är att vandra. Och inte har vi så mycket emot att gå lite vilse heller. På hans lediga dagar har vi utforskat nya stigar och sökt nya vyer. Det tar bara några minuter att ta sig ut till små stigar som mynnar ut i risfälts-terrasser. När man säger att man helt enkelt vandrar för ”skojs skull” får man får skeptiska blickar, höjda ögonbryn och ett litet skratt. Fullt förståeligt då folk här endast går för att uträtta arbete: i fälten, bära vatten eller stora lass buffel-mat på ryggen.

 

Hugger bambu till bufflarna

Vandringsdag. Jag missade conceptet med peace-tecknet…

Den här mannen lagade te åt oss

Jag har lärt mig laga mer nepalesisk mat. Mina didis har visat mig. När pappa kom så fick jag frågan varje dag ”Vad har du lagat för mat till din pappa idag?”

Opopulärt svar: ”Eehh.. inget? Idag får han köpa mat på sjukhusets canteen. Imorgon kanske!”.

Populärt svar: ”Allt! Bhat, daal, saag, tarkari, mula, achar, tsukauni…”

Pappa äter helst enbart daalbhat när han är här så pressure was on från båda håll! Till min glädje och lättnad gillade han min matlagning och mina didis var stolta över mina försök till att vara en god dotter. Mina nya favoriter är ”mula” vilket betyder vit rädisa. Man skär den i strimlor och blandar med malda sesamfrön, ingefära, gurkmeja, bockhornsklöver och salt. Också en slags achar (stark sås) gjord på koriander- eller mintblad, tomat, salt, chili, ingefära, vitlök. Finns SÅ mycket gott!

 

Bjuder didi på semla

Bjuder didi på semla med laktosfri grädde och mandelmassa hitskickat av mamma

Innan pappa for till Sverige så klämde vi in en trek tillsammans. Då vi hade ont om tid så blev en trek som vanligtvis görs på fem dagar, gjord på tre. Vi ville absolut gå ens träcka som ännu inte är så utforskad. Vi hade därför en guide med oss som ringde motellen i förväg (Nepal har bättre täckning än Sverige!) för att se om de ens var öppna nu under låg-säsongen. På grund av att en malay gått vilse och ej återfunnits på den led vi tänkt ta fick vi ta en omväg – dvs sjunka 600 i höjdmeter bara för att gå upp dem igen på andra sidan. På vårt planerade lunchställe fanns inte en människa i sikte vilket resulterade i att vi fick fortsätta upp till 3700m.ö.h. på tomma magar och syrefattig luft. Efter tre timmar hade en sjukt tidsoptimistisk människa hade satt upp en skylt: ”10 minutes to Khopra!”, vilket gav mig liiite energi att pressa på. Det var så INTE 10minuter kvar! Ovanpå detta var det tjock dimma och så började det snöa. Den fysiskt sjukt jobbigaste dagen i mitt liv. Våra frusna, utmattade kroppar vi fick värma oss i köket framför öppen eld när vi äntligen kom fram! När elden var påväg att dö ut slängde vi på soltorkat yakbajs som bränsle. (Nya favvo-ordet: yakmocka!)

 

Rodedendronskog

Nationalblomman rodedendron

Daulagiri (8167m), 7e högsta berget i världen

Soluppgången morgonen därpå var värd all möda! Kan ej beskriva vad dessa berg gör med min själ! Bibeln talar om hur skapelsen visar på vem Gud är. Om inte dessa berg visar på Guds storhet, makt, majestät och skönhet så vet jag inte vad som gör det. Ingen annanstans känner jag mig så liten. Och ingen annanstans känner jag större behov av att släppa ALLT jag vill ha kontroll över i livet. SÅ ödmjukande att se sin egen litenhet. I love it.

TACK till dig som läst ända hit. Jag vet ju inte exakt vem som läser detta men att du gör det betyder så mycket! Ni finns med mig varje dag, vänner, och jag saknar er mer och mer för varje vecka som går.

 

English

 

Nine weeks in Tansen. After a few months of constant change and adventure came a new stage in this Nepal experience: calmness. The less eventful everyday life. I will always associate this place with everyday life, and for that I am grateful. That, however, like Sweden comes with: less good days, better days, life’s big questions (what is my contribution to saving mankind?) and life’s small questions (should I drink coffee now or save it for the afternoon?) , the security in having some kind of routine, and also the feeling of inadequacy and indifference.
Indifference is the worst. To go from feeling so much for the world to drowning in in thoughts of hopelessness to eventually land in indifference and “I can’t do anything anyway” Not a place I like to be. One thing I have to remind myself of is that these ideas can pop up wherever you are, geographically and emotionally. They belong to what is called life, and are not necessarily linked to the geographical place you are in. Important to keep in mind when feelings about a place go deep.

I have the past months been filled with the big life questions. I’ve felt resistance towards my role as a dietistian and to pursue helping out in that non existing area here at the hospital. I live just next to a hospital and know people who are work there. What are my reason to not get involved? I’ve not wanted to do things solely in order to be able to tell others what “I have done”. I do not want this blog (or my life for that matter) to be about doing things that look good on paper or make me seem like I think I’m a liiiiittle “better” than others because of what “I done”. And then again, it’s inevitable to talk about things to do … but you get what I mean I hope.
Or is the resistance I feel because fear? If so, it’s worth wrestling through it. Or is the resistance there to understand that you do not actually need to perform so much all the time ?!

So I said to God: God, if you want me to do something at the hospital on nutrition you have to say it loud and clear. I don’t want to go searching for it myself, because I’m afraid I would search for the wrong reason or in the wrong place.

Sure enough, I get asked by a doctor and speech therapist at the hospital if I would be willing to give some input in the nutrition at the hospital. It could not be that much clearer than that. I got to spend time with the speech therapist and occupational therapist on the round and give some input and see how they work.

 

I am so grateful to Linnea and Sara who have been my rocks in encouraging and wise words via email. They reminded me of a truth: That making decisions always is good for you. Sometimes the unsettled feeling in your heart is cured by making a decision. Also thanks to Hanna – I remember so well when you introduced these wise words to me the first time!

The hospital is in Swedish eyes primitive. I have many memories as a child walking by patients with various hurts and disceases. Outside sits patients with burns to improve the healing process. Burns are common in the winter. Many have a fire lit at night for warmth and roll in to it in their sleep…
The patient’s relatives are responsible for feeding the patient. They sleep on the floor next to the patient’s bed or stay in small guest houses outside the hospital. Food is bought outside the hospital in small restaurants. Usually it’s daalbhat (rice and lentils). The pediatric department actually get free food! The only department in the country from what I understand. They get daalbhat two times a day and two snacks.

 

Serving food at the pediatrics department

There is no parenteral nutrition at the hospital but the is tube feeding. However, no tube feeding food … So instead of complete mixtures (sorry, don’t know the right terms for this in English), you simply give ordinary food that is thin enough for the tube. It is, for example, water, milk or lentil soup without lentils (ie, basically water…). My dietician friends how little energy this provides.

There is a mixture made from soy-, rice and corn flour mixed with milk and oil given to patients in need of additional energy. There’s also a kind of porridge, “sarbottam pito”, made of the same kind of flours that are rich in energy and protein. It’s interesting to be in this hospital as an adult and with education! Walking these corridores as a kid I never though I’d be back thinking about the patients’ nutritional aspect…

 

Wednesday mornings the doctors take turns giving lectures and one of these morning I had the chance to give one lecture. I talked about how to meet the energy and protein requirements with the foods that are available here. I was so nervous to do this as the doctors are so experienced and from many different countries. And in English. But it seemed to be appreciated and I did not get so many difficult questions. I big THANK YOU to my dietician friends Lisa, Agnes, Sandra, Josefine who helped me with information and answered my questions in moments of doubt! You are golden!

 

Tennisplanen och sjukhuset i bakgrunden. Tvätten som torkar på taket.

God has given me’s many gifts since I got here. He knows what I needed to process, remember and create new memories. By getting the opportunity to paint the pictures for the guest house, I have been using my art interest, which is more than I dared to hope for here in Tansen. I was also requested to paint a mural for the new tennis courts. A new water tank has been built to supply the hospital with water during the dry seasons. It is apparently the largest tank in the country! When it was built on the old tennis court it was promised a new court would be built on the water tank roof. This was completed just a week ago! Felt great to have put my mark on a place that means so much. This is the place I’ve scraped my knees a thousand times, played the “jumping rope game” with my friend Nozomi, had PE lessons, learned to love tennis (I know – who knew I like tennis? Haha). I have gotten to spend time in places that means so much without having to ask for it. It has just been given to me. And I haven’t even tried to.

Dad flew to Sweden today. For five weeks we lived in the same apartment and it has been a nice time. I have painted a lot during the day – paintings for Guest House. Dad has obviously worked and come home with stories of unusual surgeries like caesarean sections or drilling holes in skulls. We have not lived under the same roof for many years and it was nice to have another family member here. One thing that my father and I have in common is to go hiking. And we don’t mind getting a little lost either. On his days off, we have explored new paths. It only takes a few minutes to reach small paths end up in rice terrasses.

 

I’m officially a giant

I have learned to cook more Nepalese food. My Didis have shown me. When my father arrived, I was asked every day, “What have you cooked for your dad today?”
Unpopular answer: “Eehh .. nothing? Today he can buy food at the hospital canteen. Maybe tomorrow!”.
Popular answer: “Everything! Bhat, daal, saag, Tarkari, mules, achar, tsukauni … ”

Dad eat usually eats nothing but daalbhat when he’s here so pressure was on from both sides! To my delight and relief, he liked my cooking and my Didi was proud of my efforts being a good daughter. My new favorite is the “mula” which means white radish. You slice it into strips and mix with ground sesame seeds, ginger, turmeric, fenugreek and salt. Also a kind of achar (spicy sauce) made with coriander or mint leaves, tomato, salt, chilli, ginger, garlic. There is so much good food!

Before my father went to Sweden we managed to go trekking together. As we were short of time we did what is usually a five day trek, in three days. As we walked a route that wasn’t well marked we had a guide with us who called the motels in advance to see if they were open despite low season. Due to a Malaysian who got lost and was never found on one section of the trek, we took a detour – ie dropped 600 meters in height only to walk up again them up again on the other side of the valley. On our planned lunch spot was no man in sight, which resulted in that we had to continue up to 3700mosl on empty stomachs and thin air. After three hours some time optimistic person had put up a sign: “10 minutes to Khopra!”, which gave me a little energy to push a little further. It was so NOT only 10minutes left! On top of this there was thick fog and it started to snow. The physically hardest day of my life. When we finally arrived we got to warm up our frozen, exhausted bodies in the kitchen in front of the open fire fueled by dried yak manure.

 

The sunrise the following morning was worth the effort! I cannot describe what these mountains do with my soul! The Bible speaks of how creation shows who God is. If these mountains don’t show the greatness of God, the power, majesty and beauty, I do not know what does. Nowhere else do I feel so small as close to these mountains. And no where else do I feel a greater need to drop everything I want to have control over in life. SO humbling to realize how small you are and God’s greatness. I love it.

Thank you to read this far. I do not know exactly who is reading this but you do it means so much! You are with me every day and I miss you more and more each passing week.

Hemma i Tansen

Låt mig berätta om ett trauma från december månad. Som många av er vet så är bland det bästa jag vet att få brev. Ännu lite lyckligare blir jag av paket. Just dessa två paket (från mor och en mycket kär vän) var på vift i 5-6 veckor innan de kom fram. Om detta var på grund av bensin- och transport kaos eller helt enkelt… Nepal är högst oklart men spelar mindre roll. Innehållet var svenskt guld i form av pepparkakor, ett brutet adventsljus, svenska tändstickor, mögelost på tub, zoo och såklart marabou (salta mandlar).

Jag brukar försöka jobba på min självdisciplin på så sätt att jag tillåter mig belöningar efter utfört aktuellt arbete. Just denna vecka stod undervisning samt packning inför Tansen på schemat. Samma dag vars kväll jag bestämt att jag skulle få öppna den värdefulla chokladkakan fick jag för mig att prata lite med kvinnan som äger affären mitt emot mitt hus. Hon var, liksom majoriteten av alla nepaleser, mycket trevlig. Efter en stund så övergick dock denna vänlighet i alarmerande generositet då hon erbjöd sig att ”hjälpa mig att packa och städa”. Jag uttryckte så gott jag kunde att ”Det behövs inte” och ”Jag kan göra det själv” samt att låtsas att jag inte förstod vad hon sa. Eftermiddagen gick och hon syntes till min lättnad inte till, vilket gjorde att föreberedda min heliga marabou-stund med att packa klart, tända ljus och göra kvällste. Så fort jag satte mig i soffan så hörde jag en röst vid dörren… Och mycket riktigt; grannkvinnan bjöd in sig själv utan att jag ens behövde säga ”stig på”. Jag bjöd på pulverkaffe med pulvermjölk och vi pratade lite medan jag frenetiskt försökte lista ut hur hon INTE förstod mina tydliga hintar om att jag ville ha kvällen för mig själv.

Nu till traumat… Eftersom den där chokladkakan låg på bordet och jag inte hade något annat att bjuda på så kände jag mig tvungen att öppna den. Hon tog glatt en bit. Sedan en till. Och två till. Och plötsligt så bröts bitar hej vilt utanför det förbestämda rut-mönstret! Jag glömde att artighetskulturen om att bara ta EN bit inte finns här. Man äter tills det inte finns mer att äta. Det handlar inte om att vara oartig. Det bara är så man äter, helt enkelt… Jag fann mig själv ”äta ikapp” med henne då jag också ville ta del av min choklad innan den tog slut! Proppade i mig bitar och grät inombords av att det inte alls var såhär jag ville förtära min dyrbara salta mandlar-choklad. Efter att kvinnan sagt flera gånger att hennes dotter älskar choklad så hör jag mig själv säga att hon såklart får ta med en bit till henne, varpå hon bryter loss en bit som säkert var 5-6 rutor stor! Till detta bör tilläggas att svensk choklad inte får den uppskattning den förtjänar här borta. Här är den som vilket choklad som helst för folk, någon man inte kan säga för min egen del. ”Att kasta pärlor för svin” kan härmed översättas till ”Att kasta Marabou till nepaleser” (Jag ber om ursäkt för de grova orden, trots att det finns sanning i dem) Tillslut så ljög jag rakt av och sa att jag skulle skypea med min familj, varpå hon slutligen gick. Pust. Vilken kulturchocks-omgång. Bannade mig själv för att inte ha förutsett det.

Jag fick förståelse och empati från Ardebys, och mamma bedyrade att hon ska skicka med pappa choklad när han kommer.

Sista veckorna i Pokhara var fina. Jag är oändligt tacksam för det sätt som Ardebys har adopterat mig till sin äldre syster/andra fru. Vi åkte till Shrinathkot-området igen, ”på andra sidan berget” av byn vi var i de två andra gångerna. Åter till dalbhat morgon och middag och till skumpiga vägar. I byn sov vi i en gammal skolbyggnad på hårt golv, matta och grön presenning. Utedasset var beläget vid ett hem till fyra killingar och med en magnifik bergsutsikt. Den 13e December gick vi luciatåg utan vita klädnader och med indiska ljus som viker sig bara man tittar på dem.

 

Cirka 150 (?) barn och vuxna kom dagen därpå för att närvara undervisning av mig och Pernilla samt aktiviteter för barnen. Denna gång satt vi utomhus och hade en white board-tavla. Fastän man var tvungen höja rösten för att höras så var det skönt med en tavla jag kunde använd mig av. Pernilla undervisade om hygien och Heimlich manöver vilket var succé vid den praktiska demostreringen! Hygienartiklar delades ut under smått hysteri av alla barnen. Efter mellanmålet bestående av ägg och nudlar så hade vi ansiktsmålning och lekar och ballonger. Vår sista morgon så fick vi improvisera fram en engelskalektion. Man möts av inställningen här att man klarar av det mesta bara för att man kommer från ett annat land och har en utbildning. Och visst är det så att man klarar av mer än man tror och behöver utmanas. Men tycker samtidigt inte om när man förväntas kunna improvisera fram något av bra kvalité. Slutet blev trots allt bra i detta fall. Vi pratade om skillnader mellan byar och städer, varpå det kom fram att kanske inte så många har varit på större orter..? Högst upp på listan på vad som finns i städer och ej byar var nämligen krokodiler (?!), tätt följt av floder, load shedding, stora tempel, motorcyklar och stora hus (de sista uppenbarligen korrekta).

Känslan på sådana här platser är så blandad. Man undrar vad som kommer bli av alla barnen. Kommer de få gå klart skolan, ha råd med en utbildning och få ett jobb i landet och slippa jobba utomlands? (Landets största inkomst är från nepaleser som jobbar utomlands, typ i Mellanöstern. Hur sjukt är inte det?!) Hur mycket kommer de frysa i vinter i trasiga hus och slitna kläder? Vad har balonger och några få ord om mat egentligen åstadkommit? En droppe i havet. Men havet består väl av massor av små små droppar antar jag… Åh, vad man önska att man kunde komma med vattentank efter vattentank. Trots att det är lätt att se vad man inte kan göra så undgår det en inte vilket privilegium det är att se dessa avlägsna, vackra människor och platser.

Tog en promenad genom de skördade hirs-terrasserna, satte mig på en ensam sten utan buffelbajs och lyssnade på ”Spirit lead me where my trust is without borders, let me walk upon the waters wherever You would call me. Take me deeper than my feet could ever wander, and my faith will be made stronger in the presence of my Savior”. Ja, tänk, vart man kan hamna när man efter tvivel och oro tillslut vågar lita på Guds ledning. I ett nepalesiskt hirsfält i solnedgången, timmar från närmsta stad. I stunden i sällskap av en vilsen get och Gud själv.

Morgonte

Utedasset

Mycket praktiskt har löst sig så smidigt. Har fått så mycket gratis, framför allt stressmässigt. Jag tog mig till Immigration Office för att få mitt visum förlängt. Tog mig tid att fylla i blanketten online med det var tydligen onödigt. Jag inte hade tillräckligt med kontanter med mig för att betala för tre månader, så när jag började dra fram småsedlar förväntade jag mig att kvinnan bakom disken skulle be mig återkomma när jag hade tillräckligt. Men istället räckte hon fram min ansökan och bad mig ändra 90 dagar till 85 dagar, haha. Flexibilitetens land.

 

Att handla tyg är farligt roligt här. Man går till affärer med rader och rader av tyger och ber att få titta på hur många man vill. När man köpt tyget går man till en skräddare och beskriver hur man vill ha plagget uppsytt. Han/hon tar mått och så håller man tummarna att det ser ut som man tänkt när man kommer tillbaka efter några dagar. Hittills har skräddaren jag gått till lyckats bra. Det typiska klädesplagget är ”kurta suruwal” där kurta är klänningen och suruwal är de vida byxorna man har under. Sari är också vanligt, speciellt bland äldre kvinnor eller vid festliga tillställningar, och är ett flera meter långt tygstycke som man skickligt virar om höfterna och sedan slänger över axeln. Jag saknar inte jeans alls. De är ett minne blott.

 

Att anlända till Tansen den 18e december var en surrealistisk upplevelse. Om vi inte varit där som familj för ett år sedan så hade jag nog inte kunnat hålla mig samman. Knäpp kontrast när något känns så fruktansvärt vardagligt och normalt samtidigt som det är laddat med alla känslor som byggts upp genom många år. Hjärtat blir liksom stumt. Och de första dagarna så förblev det så. Inte i negativ bemärkelse, bara ett konstaterande.

 

Jul firades med teamet som är här: familjer från Sverige, Tyskland, Australien, Storbritannien, Syd Afrika, USA och Nepal såklart. Julfest med knytkalas och julklappslek ”white elephant”. På julafton fick jag göra mehendi på ett par av Idas och Moas vänner. Vi satt på allas vår gamla skolgård i solen. Intressant grej att vara här tillsammans med människor som också bott här och gått i skolan här, fast i en annan tid än jag själv. På kvällen firade vi svenskar svensk jul. Började med att tända ljus och gå dörr till dörr och sjunga Christmas Carols (kanske semi-svenskt…) Staffan stalledräng blev en hit. Den festligt goda julmiddagen stod främst Otto för – kyckling, majs, potatis, svampstuvning, morrötter. Till min glädje hade Ardebys tydligt uppfattat min kärlek till elefanter och detta speglades i de fina gåvor jag fick. Tack!

Min adoptiv-familj

Juldagen bestod av en amerikansk brunch, nepalesisk 3,5 timmar lång gudstjänst och australiensisk middag och spel. Jag fick äntligen ha på mig min nya sari som jag köpt för detta ändamål. Det tog ca 45min och massor av assistans att ta på den vilket gjorde det sorgliga att ta av den igen. Älskar färgerna här. Folk klär sig så färgglatt de kan. Mitt konstnärs-jag är så hemma här!

Armband i stora lass

Det amerikanska paret jag bor hos nu var här också under de år vi bodde här som familj. Jag lekte med deras barn. Därför känns det väldigt hemma att bo hos dem. Debbie var min musiklärare när jag var 12 och såg till att jag höll uppe mitt blockflöjtsspelande då jag var borta från Örebro Kulturskola.

Efter att de fick smaka pepparkakor och mögelost på tub blev det bestämt att jag ska betala min hyra i ost (skickar önskelista till pappa som kommer snart). Under jul fick jag fick ta del av deras tradition att dekorera julkakor. Vi skapade också en julgran av broccoli då det är ont med granar här.

 

Efter några dagar i Tansen så började det sjunka in att jag faktiskt är här, och sentimental och blödig som jag är så började jag gråta i tid och otid. Speciellt på sjukhuskområdet när jag gick förbi mitt gamla hus, guest houset, skolan eller i sjukhuskorridorerna som vi så ofta gick igenom för att komma till byn. Sjukhusdoften (indisk handsprit), luktärt, fuktig mark, mullbär, suntala(klementin)-skal, avlopp, daalbhat, luften. Allt väcker minnen.

Det galnaste sammanträffandet (en tydlig Guds-gåva) är att Hira didi, en av de två kvinnor som jobbade hos oss, jobbar i vårt gamla hus nu. (“Didi” betyder “äldre syster” och är en respektingivande titulering) Jag gick förbi en dag, som jag gör varje dag för att komma till mitt nuvarande hus, och plötsligt hör jag mitt namn och ser att nätdörren öppnas… Efter 15 år kramas vi, gråter och skrattar om vartannat. ”Mitt hjärta har saknar dig…” ”Hur länge stannar du?” ”Hur mår dina barn?” ”Mitt hjärta har gjort så ont..” ”Så länge sedan… hade inte känt igen dig..” ”Kommer din mamma också?”

Jag hälsade på min andra didi också (se nedan), i stan. Vi möttes i hennes trappuppgång och kramades hårt och länge. När vi släppte greppet såg jag att jag stod två trappsteg nedanför henne. Ändå träckte sig mitt huvud högre än hennes. Vi drack te serverat på bricka från mamma på taket bland hönor och tvätt.

 

Något jag inte riktigt hade väntat mig är den enorma kärlek och saknad jag känner för dessa två kvinnor. För att inte tala om den kärlek och saknad de uttrycker mot mig också. De kallar mig ”sin flicka” när de presenterar mig och gråter när de berättar om de år vi spenderade i samma hem. Det är som om jag återupptäckt två till mammor. Jag gråter bara jag skriver detta. Tack vare internet så fick också Hira didi och mamma återförenas över skype. Det var så fint. (Hira till vänster, Phulkumari till höger)

Några av de finaste stunderna hittills i Tansen har varit att få sitta i mitt gamla kök med min didi och dricka te. Vi pratar om våra familjer, om hur Alfred har blivit stor och stark, hur söt brorsdotter Noomi är, hennes barn som går i skolan, sjukdomar genom åren, hur man kommer till jobbet trots snö, hur bra allt var när vi bodde i huset. Hon visar mig hur hon lagar de nepalesiska maträtterna. Ibland är vi tysta. En superskön tystnad. Tid jag får sitta i mitt kök med min didi. De gånger jag kommit och hälsat på har hon varit i full gång att laga mat eller baka kakor till husets nuvarande familj. Hon ger mig alltid smakprov av både tsukauni, tarkari och kakor och låter mig inte gå utan två eller tre i handen.

 

Jag bor på sjukhusområdet, kanske 150 meter från mitt gamla hus. När pappa kommer om två veckor flyttar vi till anexet, sjukhusets guest house, som ligger mitt emellan mitt nuvarande hem och vårt gamla. Mitt fönster vetter ut mot skolgården och på klara dagar ser man Himalaya härifrån. Så tacksam över att få bo så nära min gamla liv. Den australiensiska familjen som nu bor i ”mitt” hus är väldigt trevliga. När de var borta över nyår erbjöd de mig att sova i huset om jag ville. Jag började på så sätt 2016 med att vakna i min gamla säng. Den var aningens kort. Men kvisthålen, hyllan, färgerna var desamma. Saknar min familj. De fattas den här platsen.

För att prata om vad jag ”gör” så har mina dagar ändrat innehåll sedan jag flyttade till Tansen. Jag ska stanna här till mars ungefär är det tänkt. Jag bestämde mig för att stanna i ett par månader till för jag kan helt enkelt inte kan åka härifrån nu. Anledningarna är många och svåra att sätta ord på. Kanske för att få gråta ut? För att sörja klart? För att få återuppleva? Jag jobbar på att inte ha prestationsångest, utan att tillåta mig själv att bara få leva här ett tag. För eftersom detta inte var del av planen från början så har jag inget jobb här så att säga. Pernillas sa till mig att se denna tid som en gåva från Gud. En tid då jag inte behöver åstadkomma något i mänskliga ögon. En tid att njuta. En tid att sörja. En tid att minnas. Och så vill jag att det ska vara. Jag sysselsätter mig med lite småsaker: nepali-lektioner, conversational english med ssk-elever, måla om en väggmålning på sjukhuset, pyssel-eftermiddagar med missionärsbarnen. Än en gång: så surrealistiskt och normalt att plötsligt få undervisa i samma byggnad jag tillbringade mina första skolår.

 

Förra veckan gick jag, en läkare och två medical students (ja, jag är en av få som inte är tydligt kopplad till sjukhuset) till Ranighat – ett palats som byggdes av en kung till minne av sin avlidne hustru, 1000 höjdmeter lägre än Tansen. Det är så fantastiskt vackert. Och brant. Och svettigt. Jag köpte en pomelo för 90öre som jag kånkade hem. Vi fick suntalas (klementiner) plockade direkt från trädet av en dam i en av byarna. Det var de godaste frukterna i mitt liv kanske. Åh, bara älskar detta land.

 

Här ber vi att vinterregnen ska komma. Monsunen gav inte mycket regn och vattentankarna är så gott som tomma. Har förstått att ni fått massor av snö i Sverige. Ser fint ut. Men jag trivs med att se det på håll 😉

Vill passa på att TACKA de anonyma och icke anonyma som stöttar mig ekonomiskt! Tack vare er så har jag inte en minut behövt oroa mig över pengar.

Om två veckor kommer min pappa hit för att jobba 6 veckor på sjukhuset. Det blir fint att få hit en familjemedlem. Nu ska jag värma varmvatten-flaskan inför kvällen.

Hoppas att allt är gott med er, vart ni än befinner er själsligt och geografiskt. Och tack för att du läst. Det betyder mer än du tror.

 

English

Let me share with you a traumatic experience I had. As many of you know I love to receive mail, especially packages that have traveled 5-6 weeks before reaching me! Two packages like this reached me containing among other things precious Swedish chocolate. This chocolate I saved for a special evening as a reward after having finished packing and cleaning before leaving for Tansen. This particular day I decide to be social with the lady who owns the little store across from my flat. Her friendliness turned into alarming generosity when she offered to help me pack and clean… I told her as clearly as I could that I didn’t need help. The afternoon went by and to my relief I didn’t see her. I set the table with candles, the chocolate and my tea. Just as I had sat down I hear someone at the door and in she comes, without me even having to ask her to step inside… I serve instant coffee with powder milk. And as I didn’t have anything else to offer her I open the chocolate… She took one piece. Then another. Then two more. I saw my precious chocolate disappear before my very eyes and I started eating as well just to be sure I would get to enjoy at least some of it. Finally I straight out lied. Said I was skypeing my family. She left and I cried within looking at the poor little pieces left on the table. The Ardeby family empathized with me and my mum promised to send some more.

I think I have recovered now.

 

The last couple weeks in Pokhara were very good. The Ardebys and I went to a village again. Pernilla and I did health teaching, we handed out hygiene articles had fun program with the children with balloons, games and face paint. Being in places like this, so far away from the nearest town, leaves you with very mixed feelings. On one hand you feel privileged to meet these beautiful people and see these amazing surroundings. You also wonder what difference some balloons and a few words about food actually makes. It’s easy to see all the things you cannot do. Will these children finish school? And if they do, will they get a job? How much will they freeze this winter in their broken houses and few clothes?

 

Arriving to Tansen was a surreal feeling. It was a strange mix of normal and heaps of feelings that had built up over the course of many years. After a few days of feeling numb tears finally came (they were inevitable). I cried walking past my old house, seeing the guest house, the school, walking through the hospital. I’ve decided to stay on for longer for the simple reason that I feel like I can’t leave yet. I need time here.

A few of my favorite moments have been sitting in my old kitchen where one of my didis now works (!). After 15 years we were reunited again. SO many tears. We talk about old times, her kids, how big and strong my brother Alfred has become, how cute my niece Noomi is, how good nepali food is and how people in Sweden get to work despite the snow. Sometimes we are silent. She’ll be busy cooking food and I sit there with my cup of chiya, watching her. It’s a wonderful silence. Time I get to spend with my didi in my kitchen. She shows me how to cook the nepali foods and doesn’t let me leave without to or three cookies in my hand. So grateful for the Australian family who lets me come and go as I like.

I have also visited my other didi. We sat on her roof, drinking tea surrounded by hens and laundry. Something that I didn’t expect coming here was the love I feel towards these women, not to speak about the love they give ME! They’re like two extra mums I’ve rediscovered. They call me their daughter.

 

I am staying with an American couple right next to the school ground. They lived here during all our years as a family so it feels like home living in their house. Debbie was my music teacher and I am friends with their daughter Rachel who is coming to visit in March! Yay for reunions!

 

Christmas was celebrated Swedish style on the 24^th and American, Nepali and Australian on the 25^th. I finally got to wear my sari (!), which took a good 40 minutes and much help to put on… But so worth it! The family living in “my” house kindly offered me to spend a night there when they were on holidays. So the first day of the year I woke up in my old bed. It was lonely. But being the nostalgic person I am, I’m happy I did it. Missing my family a great deal though. The house is not the same without them.

 

Since it wasn’t my original plan to stay on for a couple months I don’t know exactly what I will fill my days with. So far I am taking Nepali classes, doing conversational English with nurse students, touching up murals at the hospital and doing art and craft afternoons with the tutorial group kids. Sometimes it hits me how strange and wonderful it is to be teaching at the school I spent my first school years… God and His ways.

Like my friend Pernilla encouraged me to do, I want to take this time to let go of the need to accomplish things. I want to just be. Grieve if I need to. Enjoy. Take this time as a gift.

 

Hope this finds you well and that your year has started on a positive note, my friend. Thank you for reading. it means more than you know.

 

Love

 

 

Kryddat med jordskalv, tallriksmodell och grammatik

Mycket har hänt sedan sist jag skrev. Jag har hunnit flytta, känna jordskalv, flyga över Phewa Lake, haft diarrée, blivit av med den, vinkat hejdå till vänner, hälsat nya vänner välkomna, jobbat som dietist samt satt mig åter i skolbänken.

 

Efter vår by-vistelse som engelskalärare och målare hade vi avkopplande dagar i Pokhara då vi turistade lite: paragliding och paddling på sjön. Det var Tihar – en av många hinduiska högtider. (Se bild: under och post-festival) Levande och elektriska ljus täckte byggnader och den gula tagetesblommar syntes i varje gatuhörn och runt halsen på förbipasserande. De hinduiska högtiderna är sådana att den ena följs tätt av den andra vilket resulterar i så många helgdagar per år att skolan är öppen sex dagar i veckan för att kompensera.

Under Tihar

Post Tihar

Tagetes under Tihar

Jovisst finns det el!

Efter två veckor i en by så trodde jag att inget bet på min (uppenbarligen) utomordentliga tarmflora som höll mig så frisk så frisk. Det krävdes dock bara ett litet besök på en restaurang på turiststråket här i staden för att den skulle ge vika (gissar på de råa grönsakerna som antagligen ej var sköljda i jod). Tur för Josefine och Mattias så hade vi två toaletter. Efter diarrée-tablett och tre dagar utan ”krångel” so to speak så var det ingen överraskning att nästa toalett-äventyr skulle sätta stopp i avloppsystemet… (vad ska jag säga – tarmen hade väl samlat på sig en hel del på tre dagar) Också detta löste sig till slut.

 

Phewa Lake och Pokhara

Jag har ju tidigare nämnt den spända situationen mellan Nepal och Indien. Ingenting har förbättrats. Till skillnad från Sverige så värms hem av gasol-kaminer och mat lagas på gasolspisplattor, ej genom el. Resutatet bli hundratals meter långa köer för påfyllnad av den lilla gasol som kommer in över gränsen. Folk campar ute i kö. Ugn är inte vanligt förekommande. Utan gasol får man alltså vända sig till att elda ved. Att alla ska gå och hugga till sig sitt behov är ju som ni hör – ohållbart. Därför är också ved en bristvara. Min granne har sedan förra veckan slut på gasol och sitter utomhus och lagar mat över en liten eld varje dag.

 

Också elektriciteten dras in på. Sedan flera år tillbaka så har något förekommit som kallas ”loadshedding”. En stad delas in i flera områden som (Pokhara har 7st) som enligt ett schema har strömavbrott bestämda timmar på dagen. Hittills har den varit 6h/dag men pga att Nepal är beroende av Indien också på detta område så har dessa timmar nu ökat till 8-10h/dag. Och så lite oplanerade strömavbrott i tid och otid på det. Opålitlig el leder i sin tur till kortslutning då den väl slås på och alla på gatan ska ”passa på” att sätta igång all elektrisk utrustning på en gång.

Load shedding ligretto! Alltid redo.

Det är inte bara privata hushåll och folks livskvalitet som påverkas: Sjukhus får slut på mediciner och handsprit (japp – tvål och vatten får duga. Försök föreställa dig det, du kliniskt rena svenska sjukvård), ett sjukhus utan el säger sig självt…, skolbussar kan ej skjutsa barn till skolan, folk kommer FRYSA (ihjäl?) i vinter utan gasol till sina kaminer. Landet liksom backar i utveckling generellt. Jag läste att denna kris har kostat mer än jordbävningskrisen har kostat landet…

Gasol-kö en tidig morgon

Stundvis brottas jag med att undra om jag borde vara här. En till människa som använder gasolen, elen, vattnet, maten. Ibland känner jag mig som ”Den västerlänska människan som snart återvänder till landet som flyter av handsprit, elektricitet och bregott.” Men vet att det inte gör något gott att leva i den lögnen. Det är bara sant om jag väljer att leva i den mentaliteten. Jag kan också välja att vara den jag vill vara: En människa på jorden som enligt en genomtänkt plan återvänt till den plats mitt hjärta först slog rot.

 

Mina mornar kräver alltså resonerande kring om jag orkar vänta på att elen kanske, eventuellt, möjligtvis kommer åter inom 1-1,5h för att värma vatten i vattenkokaren, eller om det är värt att ”slösa” lite spis-gasol för att få min varma kopp snabb-kaffe…? Jag har också stött på problemet att jag ej hade rinnande vatten i två dagar. Disk och dusch skedde då enligt by-livet med hink och skopa. Då jag numer bor själv och bara har nepalesiska grannar så sker också all kommunikation på nepali. Det var minst sagt komplicerat att förstå vad som hänt och vad som skulle få tillbaka vattnet. Slutligen så hjälpte grannkvinnan mig att få vatten från en annan tank från taket än jag fått innan. Sådana här saker är en ny värld för mig – jag har aldrig behövt ställa de här frågorna innan. Vattnet värms upp i tankarna på taket på soliga dagar. Man har därför störst chans för varmdusch på soliga eftermiddagar.

På grund av strömavbrott 1a advent blev våra tänkta pepparkakor degbollar istället.

Som jag nämnt så bor jag numera själv då Josefine och Mattias åkt tillbaka till Sverige. Jag får lägenhetsvakta ett svenskt missionärspars hem då de är bortresta en månad. Jag har en didi (hemhjälp) måndag, onsdag och fredag. Lite för lyxigt… Men hon är onekligen snabbare och bättre på att tvätta kläder för hand och snåla med gas till matlagningen. Fler av hennes goda kvaliteter är att hon ej skrattar när jag säger fel på nepali, erbjöd sig att visa mig postkontoret 8km bort och att hon gör rosella-sylt! Rosella är en blomma som man kan göra sylt och saft på. Mamma gjorde alltid glögg på dem när vi bodde här, och fram tills jag var 15 år kanske så trodde jag att rosella faktiskt var glögg. Vilken besvikelse när jag först smakade Blossa…

Sukmaya Didi and rosellan

Grammatik-Kristin, 1-0

Jag är tillbaka i skolbänken! Klockan 9-12 fem dagar i rad fick jag privatlektioner med en lärare och min ”Basic Nepali Language”-bok. Intensivt. Utmattning är en underdrift. Efter ett par veckors återhämtning har jag nu återupptagit lektonerna – nu bara en timme i taget… Det första som hände var att chefen satt med på min lektion och observerade och lyssnade när jag tragglade mig igenom Past Progressive Tense och Present Continous. Det var ungefär samma känsla som när min handledare på praktiken observerade mina första patientsamtal. Om man har brist på ödmjukhet så ska man försöka lära sig ett nytt språk. Fastän det är roligt så är det få saker i livet som får mig att känna mig så dum i huvudet som att inte kunna köpa ett halvt dussin bananer utan missförstånd. Språket förblir min största frustration. En seger när jag lyckas säg hela meningar, en ett lika stort nederlag när hjärnan inte kopplar kvickt nog. Människor är inte blyga att skratta åt misstag här. Jag får öva mig att bjuda på mig själv – det är ju bra!

 

En enormt vacker sak som hänt är att familjen Ardeby har kommit till Pokhara: Otto, Pernilla, Ida, Moa, John. De bodde i Tansen efter att min familj gjorde det, och är nu i Nepal i tre månader igen. Både Ida(16), Moa(14) och John(8) har gått på samma skola i Tansen som mig och mina syskon! Det är omöjligt en slump att vi ovetandes om varandra bestämde att komma till Nepal, Pokhara samtidigt, och dessutom arbeta för samma organisation! Det är ovärderligt att ha människor här som förstår och kan relatera till de känslor och synsätt jag har. Vi kan dela minnen fastän vi aldrig bott här samtidigt – lyx!

 

I byn skedde all tvätt, dusch, slakt, disk på samma ställe

Manaslu, 8163möh.

Tillsammans med ACN-personal begav vi oss alla till Shrinathkot. Målet med resan var för mig och pernilla att hålla undervisning i vård av barn och nutrition. Pernilla är barnsjuksköterska och hr jobbat fem år på samma sjukhus som min pappa i Tansen. Eftersom Nepal är flexibilitetens ursprungland så blev inte så mycket enligt de få planer vi hade. Dag 1 skulle vi undervisa personalen på Health Posten tillsammans. Det slutade med att vi dels började fyra timmar senare än vi först tänkt, samt att jag hamnade i ett separat rum med en grupp mammor och deras små bebisar. Där satt jag… i ett rum som fallit offer för jordbävning, men en grupp unga, vackra kvinnor som bara förstod mig via tolk och undervisade om tallriksmodellen… Så overkligt.

Jag hade frågat innan vilja livsmedel som finns tillgängliga i byn för att kunna anpassa råden därefter. Pasta, äpplen, filmjölk och fet fisk går liksom bort… Många grönsaker jag inte ens vet namnet på på svenska. Det slår mig igen och igen vad sjukt onaturligt vi har det i Sverige som kan välja att köpa vad sjutton som helst hela året om. Vi är INTE normen!

Pernilla undervisar om Child Care. Vilken förebild denna kvinna är!

Dag 2 hade vi undervisning tillsammans för female health volunteers som vandrat dit från kringliggande byar för att lyssna på oss. För mina dietist-vänner så kan jag nämna att jag pratade om malnutrition, de tre energigivande livsmedelsgrupperna och vart man finner dem, måltidsordning (standard är att äta 2ggr/dag här), folat och järn. Ska inte romantisera – det var en tuff dag. Ville gråta både innan och efter. Utan Pernilla som stöd hade jag gjort det. Kanske var det av lättnad att jag äntligen varit dietist i Nepal, kanske var det att jag kände mig oförberedd och inte visste hur undervisningen mottagits, kanske var det längtan efter att kunna göra det utan tolk. Hur som helst så kan jag nu lägga till dietist som tredje yrkesroll i detta land efter lärare och målare.

Min lärar-min…

 

Dagarna i byn kryddades av ett jordskalv, tre kycklingslakter och kära återseenden av ”min” familj och elefant-skolan! På bilden nedan leker vi “Fästa svansen på elefanten”. Och OJ vad jag tänkte på er, Hanna och Ellinor, när vi gjorde ballong-hundar! Minnen från Filippinerna! Jag fick äta middag hos familjen jag lärde känna från förra gången. Det var så fint! Och dricka morgonte. Vi utbytte presenter och kramar. Vad gäller jordskalvet så förstår jag nu människors reaktion att springa ut – det är definitivt den första reaktionen! Marken skakade och mullrade i några sekunder och vi fick höra att epicentrum var nära oss. Sju månader senare och marken är fortfarande instabil.

 

Vad jag kom underfund med i Shrinathkot denna gång var att det är viktigt att få återse platser och människor man fäst sig vid. Även om hjärnan förstår att det finns möjlighet till återseende så behöver hjärtat bevis. Denna gång föll inga tårar när vi for iväg.

Nu är det två veckor cirka tills jag åker till Tansen, hemstaden. Nervös och förväntansfull inför detta.

 

(English – I couldn’t bear the thought of someone reading this with no pictures at all! So I added a few here, even though most of the pictures are above..)

Much has happened since my last entry. I’ve moved, experienced earthquakes, flown over the Phewa Lake, had diarrhea, gotten well, waved goodbye to friends, said hello to new friends, worked as a dietitian and gone back to school.

After our village stay as English teachers and painters we had relaxing days in Pokhara. We did some touristy things: paragliding (Spencer – felt wrong to risk my life in the air without you!) and paddling on the lake (Like we always did as a family when we were here on vacation!). It was Tihar – one of many hindu festivals. Both candles and electric lights covering buildings and yellow flowers appeared on every street corner and as necklaces. The Hindu festivals are many. One follows the other, resulting in so many holidays per year that the school is open six days a week to compensate.

After two weeks in a village, I thought nothing could get to my stomach with its (obviously) excellent intestinal flora keeping me as healthy. It required, however, only a small visit to a restaurant on the tourist street for it to be defeated (My guess is that the raw vegetables probably weren’t rinsed in iodine). Luckily, for Josefine and Mattias, we had two toilets. After diarrhea tablet and three days without “problems” so to speak, it was to no one’s surprise that the next toilet-adventure would end in blocking the sewers … (what can I say – my poor intestines had probably accumulated a lot in three days) Also, this worked out in the end.

I have previously mentioned the tense situation between Nepal and India. Nothing has improved. Unlike Sweden, both stoves and heaters require gasoline, not electricity. The samll amount that does come in to the country results is ques to refill that stretch hundreds of meters. People are camping out in line. Without gas people are forces to burning wood for heat and cooking. But there is not enough wood (or time or man-power to collect it) My neighbor has since last week doone all her cooking over a small fire.

The situation also affects provition of electricity. There is something called “loadshedding” here. A city is divided into several areas (Pokhara har seven) that have power cuts several hours a day according to a schedule. 6 hours per day has now increased to 8-10 hours a day. Plus the regular un-scheduled power cuts… Unreliable electricity in turn leads to burn outs since everyone, once it’s on, wants to turn on all electrical equipment at once.
People are affected in many different ways: Hospitals are running out of medicines and hand sanitizer (yep – soap and water it is!), school buses don’t run to bring children to school, people will FREEZE (to death?) in the winter without gas. The country is standing still or moving backwards in development. I read that this crisis has cost more than the earthquake crisis has cost the country …

 

Ligretto during loadshedding

Christmas cookies with no electricity = cookie doe!

At times I struggle with wondering if I should be here. One more person who uses the gas, electricity, water, food. Sometimes I feel like “The westerner who will soon return to the land flowing with milk, sanitazer and electricity” But I know it doesn’t do any good to live that lie. It is only true if I choose for it to be. I can also choose to be who I want to be: A person on earth that according to a well thought out plan returning to the place my heart first took root.

 

My mornings thus requires debating about whether I can wait for the electricity maybe, possibly, perhaps appear 1-1,5h to turn on the water boiler, or whether it is worthwhile to “waste” a little gas to warm it up on the stove to get my warm cup of instant coffee …? I have also encountered the problem that I have not had running water for two days. Dishes and shower were was then done according to village life – with the help of a bucket. Nowadays I live alone and only have Nepali speaking neighbours. It was complicated to say the least, to understand what had happened and what would bring the water back. Finally, the neighbour woman helped me to get water from another tank from the roof than I had before. This is a new world for me – I’ve never had to ask these questions before. The water is heated in the tanks on the roof on sunny days. You therefore the the biggest chance of warm showers on sunny afternoons.

 

As I mentioned I now live on my own, now that Josefine and Mattias have left me for Sweden. I get to apartment-sit a Swedish missionary couple’s home when they are away for a month. I have a didi (maid?) Monday, Wednesday and Friday. I feel spoiled. But then again she is undeniably faster and better to wash clothes by hand, cookes better food than I and uses less gas for it too. More of her good qualities are that she does not laugh when I mess up her language nepali, offered to show me the post office 8km away and she makes rosella jam! Rosella is a flower that you can make jam and juice out of. Mom always made “glögg” (A Swedish Christmas drink) on the juice when we lived here, and until I was 15 years maybe, I thought rosella actually was “glögg”. What a disappointment when I first the actual thing…

 

Sukmaya Didi and rosellan

Gas que an early morning

I’m back at school! From 9 to 12 five days in a row I had private lessons with a teacher and my “Basic Nepali Language” book. Intense is an understatement. After a couple weeks of recovery, I am now continuing my lessons – now only an hour at a time … If you lack humility, try to learn a new language. Although it is fun, there are few things in life that make me feel as stupid as to not be able to buy half a dozen bananas without misunderstandings. The language remains my biggest frustration. It’s a victory when I manage to whole whole sentences, but an equally big defeat when I don’t understand. People are not shy to laugh at mistakes here. I get to practice to laugh at myself – that’s good I guess!

 

A beautiful thing that has happened is that the Ardeby family have come to Pokhara. They lived in Tansen after my family did it, and are now in Nepal for three months. Ida (16), Moa (14) and John (8) have have all gone to the same school in Tansen as my siblings and I! It is no coincidence that we unaware of each other, decided to come to Nepal at the same time and furthermore decided to work for the same organization! It is so valuable to have people here who understand and can relate to the feelings and thoughts I have being here. We can share memories even though we never lived here at the same time!

 

Manaslu, 8163möh.

Together with a ACN staff, we all went to the village Shrinathkot. The goal of the trip was for me and Pernilla to educate the Health Post staff and female health voluntters in nearby villages on child care and nutrition. Pernilla is a pediatric nurse and worked five years at the same hospital as my father in Tansen. Since flexibility was invented here in Nepal, not many of our very few plans worked out the way we first thought. Day 1 we were supposed to teach the staff at the Health Post together. We ended up beginning four hours later than we first intended, and I ended up in a separate room with a group of mothers and their babies. There I was … in a room visibly shook by the earthquake, with a group of young, beautiful women who only understood me through an interpreter, and taught nutrition … So unreal.

I had asked beforehand what foods and vegetables are available in the village to be able to adapt the advice accordingly. Pasta, apples, sour cream and oily fish kind of doesn’t go here … Many vegetables I do not even know the name of the Swedish. It strikes me again and again what a sick unnatural life we live in Sweden where we can choose to buy whatever we want all year round. It’s not normal. We are not the norm in this world.

Day 2 Pernilla and I taught the female health volunteers who walked to our village just to attend the teaching. For my nutritionist friends, I can mention that I talked about malnutrition, the three main food groups and where to find them, meal order (standard is to eat 2 times a day here), folate and iron. I will not pretend it’s been all fun and play – it was a tough day. Wanted to cry before and after. Without Pernilla’s support I probably would’ve. Perhaps out of relief that I finally got use of my education as a dietitian in Nepal, maybe it was that I felt unprepared and did not know how the teaching was received, or maybe it was the desire to be able to do it without an interpreter. Anyway, I can now add dietician as the third profession in this country after teacher and painter.

 

Days in the village were seasoned with balloons at the local Primary School, an earthquake, three slaughtered chickens (that Ida and Moa were quite unhappy to observe…) and cherished reunions with “my” family and a visit to the elephant-school! Regarding the earthquake I now understand people’s reaction to run outside – it’s definitely the first reaction! The ground shook and rumbled for a few seconds and we were told that the epicenter was near us. A small taste of what happened last April. Seven months later and the ground is still unstable.

Leving Shrinathkot I learned that it tis important to reunite with people and places you’ve become attached to. The head might understand ther’s a chance of reunion, but the heart needs proof to calm down, to process. This time there were no tears when leaving.

In a couple weeks I’ll be going to Tansen, where I grew up. Feeling much anticipation towards this…

 

Bo i berg och måla elefanter

Det tog mig tre år att bli dietist. Det tog bara ett par dagar att bli engelskalärare och målare.

Daalbhat i Mugling. Här åt vi alltid när jag var liten! 

Jag befinner mig nu i en lägenhet i Pokhara som vi hyr av organisationen ACN. Vi får träffa så många fantastiska människor som ägnar sina liv till att tjäna sina medmänniskor. Många känner till Missionssjukhuset i Tansen där jag bodde som barn och det gör att jag känner mig liiite med som del av detta land. Endel vet till och med vem mamma och pappa är. Kul!

Vår första arbetsdag packade vi, tillsammans med cirka 30 andra volontärer, över 900 påsar med hygienartiklar, livsmedel och filtar. Sedan lastade vi dem på två stora lastbilar för att nästa dag åka 6 timmar bort för att distribuera dem. Sex timmar i detta land blev snabbt 10+ timmar och det resulterade i att vi fick bo över natt då vi inte hann dela ut allt samma dag. På snirkliga vägar åkte vi i olika team till små byar för att dela ut till människor som förlorat det mesta de äger och har i jordbävningarna för ett halvår sedan. Landets politiska situation är så korrupt och kaotiskt. Försäkringar finns inte – så när man förlorar något så förloras det för gott. Regeringen tar inte sitt ansvar att hjälpa behövande. Det är NGOs (Non Governmental Organizations) som förvaltar de donationer till att tjäna sina medmänniskor så gott de kan.

Det är mycket som händer politiskt just nu. Jag kan inte detaljerna och kommer inte försöka förklara situtionen så mycket heller… Men mycket är ett resultat av Nepals två månader gamla konstitution. Ett maktgirigt Indien gillar inte att Nepal tar beslut på egen hand som förminskar Indiens inflytande. Detta har lett till att Indien vägrar exportera livsnödvändiga varor till Nepal såsom bensin, gas till spisar, ris, grönsaker etc etc. Vägar kantas av bilar, bussar och motorcyklar i kö till bensinstationerna. De får ibland vänta i dagar. Bensin köps på svarta marknaden och priserna är skyhöga. Vägar som annars fylls av rusningstrafik står mestadels tomma. Man räknar till fler kor än bilar. Folk har börjat återgå till att laga mat i vedugnar då gasen tryter. Restauranger och livsmedelsbutiker har begränsat eller helt slut på varor som annars importeras från Indien. Det finns inget tecken på att något kommer förändras inom snar framtid.

Det är svårt att avgöra vad människor egentligen känner. Tröttheten av att drabbas av politisk katastrof efter en naturkatastrof blandas med förhoppning om ett starkare Nepal och en mentalitet att göra det bästa av situationen. Folk lever på utan att uttrycka klagan. Ömsom tycker jag mig se nepaleserna som sargade och trötta efter så mycket hemskheter – ömsom starka, uthärdiga och envisa. Beundransvärda är de hur som helst.

Hur blev vi då engelskalärare? ACN som vi jobbar för driver många olika projekt. Bland annat hade de en kurs för engelskalärare i byar för några veckor sedan. Det blev vår uppgift att åka ut och följa upp dessa lärare i deras undervisning, komma med inspiration och idéer till att göra den mer pedagogisk och inspirerande. I och med att ingen av oss är lärare så kastades vi ut på djupa vatten direkt. Vi tog emot utmaningen med öppna armar.

Vårt hus och dusch

Rester av skola

Morgon-tandborstningen

Med jeep (fylld med snordyr bensin) for vi iväg på vägar som vid första anblick ej var körbara. Vår chaufför motbevisade detta. Hit bar ACN-volontärer upp födnödenheter på sina bara ryggar i maj när et inte längre fanns någon väg. De har sedan länge en hälso-post där och hjälper till att restaurera byggnader. Byn vi hade som bas var belägen på en bergsås. En stig kantad med hus och hyddor och terasser av ris och hirsh utgjorde genomfarten. Denna by var belägen 25km från första jordbävningens epicentrum. 90% av alla byggnader skadades eller förstördes helt. Familjen som vi åt alla våra måltider hos bodde i bufflarnas gamla stall. De visade oss deras deras gamla hus som står kvar men är obeboeligt pga stora sprickor i väggarna. Andra vi mötte pekade med sorg i ögonen ut vart deras hus en gång stått eller berättade hur många bufflar de en gång hade. Kringliggande byar blänker av hus ihoplappade av plåt. Vid första anblick är omgivningen en idyllisk plats. Men den soliga ytan bedrar när man vet det mörker som ligger bakom. Orden räcker inte till. Tystnad, en hand på hjärtat och medlidande blickar var det enda jag kunde ge.

Baba visar sitt gamla hus

Post jordbävning. Nytt sallandsland.

“Där stod mitt hus förut”

Vi sov på övervåningen av ett lerhus och delade rum med rissäckar, spindlar, majsgnagande möss om nätterna och torkande majs i taket. Vår sovplats var på stråmattor och filtar på golvet. En ensam glödlampa utgjorde vår enda ljuskälla när mörkret föll på. Det var uppenbart att jag är en bit över medellängd här. Raklång fick man stå utomhus. En temporär ”dusch” byggdes åt oss av några träpålar och ett par presenningar samt en hink med vatten. Klockan 7 varje morgon gick vi en liten promenad längst stigen till ”vår” familj som bjöd på hejdlöst sött te. Liksom alla andra måltider serverades det sittandes på stråmattor på lergolvet. Halv tio fick vi daalbhat (Linser och ris med varierande ytterliggare tillbehör), liksom klockan 19 på kvällen igen. Man kan tro att man skulle bli trött på samma mat två gånger per dag i två veckor, men ICKE. Två saker som jag stolt kan säga gör mig lite mer nepalesisk är det faktum att jag utan problem nu kan be om påfyllnad av ris av den enkla anledningen att jag är sugen på mer, samt att kunna dricka vatten ut flaska utan att nudda med läpparna och att svälja samtidigt som jag häller. Det var en glädjens morgon när jag upptäckte denna förmåga. Detta uppmuntrades sedan att demonstrera senare under dagen inför alla lärare i lärarrummet.

Dricker te med gätterna

Hjälper ama med bönorna

Efter daalbhat nr 1 vandrade vi sedan uppåt eller nedåt till näraliggande skolor, träffade lärarna och fick sitta med på ett par av deras engelskalektioner. Sedan fick vi diskutera och komma med förslag på kreativa idéer samt demonstrera dessa på följande lektioner. Exempelvis använde vi oss av gruppdiskussioner samt målade bilder som de fick beskriva med egna ord. Till en lågstadieskola hade vi med balonger och ansiktsfärg. Balonger är fascinerande om man aldrig sett dem förut. Lyckan var total bland både barn och lärare när ballongerna kastades upp i luften. De flesta klassrum och skolor var mörka och trånga, fria från all slags estetisk inspiration, halvt förfallna och temporärt lagade av plankor eller plåt. Den första tjejen jag gjorde ansiktsmålning på önskade sig ett hus på höger kind. Ett hus i guld.

Innan jag åkte till Nepal så mailade jag och frågade om det fanns chans att få måla eller restaurera förfallna byggnader. Jag lärde mig att ibland när man frågar om man får måla en skola, så FÅR MAN DET! Det var min absoluta favorituppgift. I Pokhara köptes cement-färg i pulverform som vi sedan blandade på plats. Vi fick helt fria händer och självklart fick jag in ett par elefanter på en av väggarna! Varken lärare eller elever verkade särskilt måna om att följa läroplanen dessa tre dagar när tre bleka svenskar målade elefanter och träd på deras skola. Vi hade en trogen publik som varierade mellan ett 70-tal barn och lärare till stundvis enbart självaste rektorn som drog fram sin plaststol och satt tillbakalutad och leende medan jag med nervös hand målade den nepalesiska flaggan på framsidan.

Vår sista dag så kombinerades elevernas välkomstceremoni till klass 12 med en tack-ceremoni till oss för vårt arbete. Tre timmar, 12 danser, flera sånger, dikter, tal, blomstergirlanger och puffat ris senare vandrade vi trötta och belåtna hemåt till vår by igen.

Språk-frustrationen är ett faktum. Jag känner igen så mycket men kan inte förmå min hjärna att förstå vad som sägs. Än mindre forma meningar. Jag försöker acceptera att jag helt enkelt inte kan kommunicera som jag önskade att jag kunde. Jag påminner mig om vad min visa vän Linnea brukar säga; att ibland kan man uttala 1000 ord utan att förstå varandra, men har man HJÄRTATS språk så behövs inga ord alls. Så det har jag bett för – att få hjärtats språk. Det tär på spyket att känna sig blåst varje dag. (ALL respekt till alla nyanlända svenskar!) Veckan som kommer ska jag ta några nepali-lektioner, så jag hoppas det gör att det lossnar lite mer.

Här är hon! Vackra ama

Människomötena i byn var ljuvliga som svåra. Det faktum att så gott som alla män går runt alkoholpåverkade från tidig förmiddag är smärtande att se. Kvinnorna drar det stora lasset var gäller arbetsbördan. Vår ama arbetade från fyra på morgonen till sovdags, hade konstant smärta i kroppen men klagade aldrig och log alltid. Ibland fick vi, om vi frågade snällt, hjälpa till att sprätta bönor till morgondagens tarkari eller gnugga majsen från de torkade kolvarna.

En av mina favoritstunder i byn var när jag (tror att jag lyckades) fråga ”ama” om jag fick följa med henne och skörda ris. Vi kunde inte säga så mycket tillvarandra, men det gjorde själen gott att få utföra fysiskt arbete tillsammans. Vi skrattade åt att jag var så långsam i jämförelse och att jag varken hade hår eller sjal som skyddade huvudet från solen. När vi skiljdes åt efter två veckor kallade jag henne för ”ama” och hon mig för sin dotter. Med tårar i ögonen och blomkrans runt halsen skiljdes vi åt. Kanske var det kärlekens språk vi talat. Jag vill tro det. (Mamma min svenska mamma – jag saknar också dig när jag skriver detta!)

Väl tillbaka i Pokhara njöt jag av den första varmduschen på en månad. Studiebesök på ett leprasjukhus avklarat och nepali-lektioner påbörjade. Kul och svårt och så. Veckorna som kommer får vi snart reda på vad de kommer innehålla!

Frid och kärlek!

English

The English version will be short this time. My brain is tired and filled with Nepali as my language classes started this week…

We are renting an apartment from the organization we work for: ACN. It’s really nice. We have western toilets and everything.

We’ve met so many amazing people since coming to this country. people with huge serving hearts. And, to my delight, many who either know about my parents’ work in Tansen or at least know about the mission hospital. It makes me feel like part of this people – if only just a little bit. Our first work day with ACN we helped load two huge trucks with food and blankets. The following day we traveled ten hours to distribute over 900 packages to families who lost everything after the earthquakes. The Nepali people are not only suffering from a natural disaster, but now also a huge political one. The political situation is corrupt and people are not receiving very little, if any, help at all. The help given is mostly from NGOs. Due to Nepal’s new constitution India is refusing to export fuel, cooking gas and other necessities to the country (I will spare you the details as I do not understand them myself… But it’s a mess and people are suffering). This has led to extreme fuel prices and cars, buses and motorcycles line the roads waiting for their turn to refuel. The strength and endurance this people have is extraordinary.

I and my two friends were sent to a village to work as English teachers for a couple weeks. The area we were in was located 25km from the epicenter of the earthquake in April. 90% of the buildnings were damages or completely ruined. Most of the villagers lived in temportary shelters. The family we ate all our meals with lived in their buffalo’s old stable… There was sorrow in people’s eyes when they pointed out where their houses once stood. All we could answer with was silence. There were no appropriate words. As none of us are teachers it was a challenge, but all in all it was a very memorable and positive experience. Our task was mainly to follow up with teavhers who had attenden an English course a few weeks earlier and help them come up with creative ideas to teach language and make the classes more interesting. With the help from our friend/translator/co-worker, a bit of God’s patience and grace, creativity, balloons, face paint and paintings, we did our best to do what we could. We also got to (to my huge delight) paint a newly built school building. We got to see what it’s like to paint with an audience of 70+ children and teachers. Even the principle pulled our his chair and watched us work. My soul was very happy to paint both mountains and elephants on the grey walls – two of my favourite things!

We shared a room with sacks of rice, drying corn in the ceiling, mice and spiders. The floor, carpets and blankets was or bed. We got a temporary shower built out of a few poles and tow tarps and a bucket and ate all our meals in our Nepali family’s home. Twice a day our wonderful “ama” cooked us daalbhat (rice and lentils). I had no problem at all eating this every day. On the contrary – to ama’s delight my rice portions grew bigger and bigger for every day. I might be malnourished, but underweight I am not. I also learned to drink water the Nepali way: not touching the bottle with your lips and swallowing while you’re pouring. I even got to demonstrate this in the teachers’ office the following day. Nepali points to me!

One of my favourite moments was harvesting rice with ama. I admire these hard working women so much. My one big frustration in general is not being able to communicate with the people. But I try to remind myself of the words of my wise friend Linnea: “People can know how to speak a thousand words without understanding eachother, but if you speak the language of the heart you don’t need any words at all”. When I said goodbye to ama my eyes were filled with tears, and her’s too. I want to believe we were speaking the heart’s language.

What the following weeks hold we have yet to find out. We have had a few days of rest (with exception of the Nepali lessons) and are ready to face new challenges!

Love and peace to you.

On top of the world

AAAHH!! NAMASTE!

Tänker ej be om ursäkt för långt inlägg för jag är inte skapt att skriva så kort. Men informera kan jag: Det blir ett långt inlägg!

Efter en 24 timmar försening landade jag i detta land på eftermiddagen den 4e oktober. Aldrig har jag missat en anslutning och inte har Qatar det heller sedan 2011. Detta enligt rykten på flyget. Tålamodet sattes på prov direkt. Och fastän det var en upplevelse i sig att leva på lyxhotell i Doha i 20 timmar så kan inget femstjärnigt hotel i världen slå känslan av att kliva ut i ett varmt, dammigt, hektiskt, levande Kathmandu.

Flyget var fullt av unga nepalesiska män. Alla påväg från arbete i mellanöstern till sina familjer i ett ärrat Nepal. Killen som satt brevid mig hade inte varit hemma på 20 månader och kom nu tidigare än tänkt då han måste hjälpa sin familj som bor under en pressänning efter jordbävningarna. Han hade svårt att förstå varför jag lämnat familj och betalande arbete för ett jobb i främmande land utan lön. Jag hade nog inte förstått mig heller om jag var han. Krock av världar. Det slog mig vilken otrolig LYX det är att ha möjligheten och drömmen att få jobba utan lön. Bara för att jag vill. När vi flög in i Kathmandu-dalen pekade han på bergen och sa ”Sådär såg det inte ut förut”. Bruna stråk från jordskred prydde de annars gröna bergen – tecken på markens enorma skakningar ett halvår tidigare. Trots att staden på ytan är vid liv och i funktion så är många av byggnaderna obeboeliga och människor bor fortfarande mycket enkelt och temporärt i stora områden.

Jag kom fram till gästhuset som familjevänner äger. Tog ut pengar och beställde momos (tibetanska dumplings) och nepali-te på knackig nepali. Tittade ut på den välbekanta, trafikerade gatan och fattade inte alls att jag kommit fram.

Nästa dag tog jag bussen till Pokhara där jag mycket glad möttes av Josefine och Mattias – de fina vänner jag ska spendera den första tiden här med. Vi tog oss an vårt första gemensamma äventyr – att vandra upp till Annapurna Base Camp (ABC), 4130m.ö.h.

I tio dagar vandrade vi från by till by, bodde på gästhem på nätterna. Det är en så konstig grej – att trekka. Där gick jag och mitt liv, igenom byar med människor som har sina helt egna liv. Det är stort och ganska overkligt att få en inblick i en annan människas vardag på ett sådant sätt. Vi mötte människor från världens hörn – där av samma anledning som vi. Vi mötte också (samt blev om-gådda av) nepaleser som på trötta ryggar bar upp material och livsmedel till byarna som endast kan nås till fots. Min 10-kilos väska kändes plötsligt löjligt lätt och min ”prestation” ingen prestation över huvud taget. Vad har gett mig rätten till att vara den som vandrar upp till dessa ensliga platser frivilligt, och inte den som dagligen sliter ut sin kropp till att bära upp mat som jag dessutom ska äta? Kluvenheten är ett faktum. Nepals näst-största inkomst är turism – så på det sättet är min närvaro positiv. Speciellt i dessa tider av turisttorka (pga jordbävning och politiskt läge). Men hjääääälp vad olika liv vi lever, vi människor! Gode Gud, låt mig få ge något åter till detta folk. Något mer än pengar. Låt mig aldrig leva som om jag förtjänat det jag äger och de möjligheter jag har. Ett av samtalsämnena under våra vandringsdagar handlade om ”Ju mer vi har desto större ansvar har vi.” Jag tror att det är så. Frågan är vad jag gör av mitt ansvar att ha möjlighet till så mycket. Ett av mina favoritcitat har varit ständigt återkommande här:

”Min bön är att inte stå ut med världen, så att jag gör någonting åt den.”

Jag är tacksam för de få ord nepali jag mindes från barnsben och för en guide som outtröttligt försökte lära mig nya ord igen och igen.

Denna kvinna var påväg till grannbyn för att hämta mat till sina vattenbufflar.

Mannen ovan heter Prem Gurung. Vi ristade våra namn i en sten för presentation. Av vad jag förstod så var det hans bröder som hjälpte honom bygga ett nytt hus. Det ska bli ett sovrum och en liten restaurang för förbipasserande. Han bjöd in mig till sig och jag fick hemmaodlad gurka. Jag hade varken hjärta eller lust att tacka nej, trots att min västerländska mages vetskap om att den borde akta sig för okokta grönsaker. Magen förblev frisk och hjärtat blev en person rikare.

Utplock av de nyaste tillskotten i mitt nepalesiska ordförråd:

”Idag har vi gått från…”

”Geten tycker om gurka”

”Vad är klockan?”

”Har du sovit gott?”

”Människobajs”

”Djurbajs”

”Du skämtar!”

”Jag är jääääääääätte hungrig!”

Dagar bestod av vandring genom risfält, över forsande floder, varma källor, upp på bergsåsar och ned i dalar. Vår fantastiska guide informerade om vilken by som var dagens mål och potentiella lunch- och te-ställen, och så var det bara att börja gå. Ett ytterst vanligt fenomen var att när vi låt säga stigit 300m.ö.h. i höjd så var det nästan garanterat en dal på andra sidan vi skulle ner i. Hur många tusentalt meter vi stigit sammanlagt vet bara Gud (och vår guide), men på kartan började vi på 1700 och slutade på 4130. Jag finner inga ord för detta landskap. Himalayabergen fyller min själ och gör mig så lycklig. Jag kan ej se mig mätt. Bibelns ord om att skapelsen är skapad att reflektera Gud blir så stark här. Bergen står fasta så som Guds kärlek. Bergen är majestätiska, starka, trygga, mäktiga, vackra som bara Han är. En av mina favoritkänslor är att känna mig så fruktansvärt liten i vetskapen att Han är störst. Jag står mållös inför Himalayas toppar och blir på så sätt mållös inför Guds storhet.

Jag påminns om små saker som för mig talar så starkt om Nepal-livet jag hade som barn. Att väja för diverse sorters bajs på stigarna och fundera på vilket djur det tillhör, växla med blicken mellan Himalaya och spetsiga stenar på stigen för att inte snubbla, lägga märke till växterna som envisas med att fastna på byxbenen, analysera vilket bambugräs som skulle gå bäst att klättra upp i, undra hur många korgar stenar som krävts för de hus vi går förbi. Man kanske kan undrar varför jag inte såg mer spektakulära saker, men det är vardags-sakerna jag saknar och minns mest. Glad att barnets tankar i mig finns kvar.

Soluppgång från ABC

Ett gudomligt vackert land för tyvärr med sig vissa motgångar också. Mattias fick stå för både feber och diarrée. Hans icke sinande torra skämt och positiva inställning till livet var dock beundransvärt och efter ett par dagar var han och hans mage sig själva igen. Med två dietister i teamet och med vetskapen att vi kommer känna varandra utan och innan inom snar framtid så följs de flesta toalettbesök av utfrågning om gaser samt konsistens, frekvens, svårighetsgrad av toastolens/hålets innehåll. Sedan en analys om vad detta kan bero på och om vi kan ändra kosten för att förändra detta. Josefine är min partner in crime ur dietistaspekt under denna resa. Hon myntade begreppet AW (After Walk) och lyckliga levde vi ut detta i övertygelse att vi visst var värda både pringles och twix på kvällarna.

Fria från kontakt med omvärlden hade vi massor av tid för samtal om livet, att svettas, njuta av Himalaya, kortspel, litervis av te och många timmars sömn efter fysiskt krävande dagar.

Taxifärden tillbaka till Pokhara präglades av blockad (Mycket som händer (eller inte händer) vad gäller det politiska läget som påverkar mycket negativt. Men drar inte mer om det nu…), Justin Beiber och nepalesisk pop på skumpiga vägar á la 1997. Jag påmindes om varför jag tycker om turbulens i flygplan – det är samma skumpande känsla som på Nepals vägar. Det sitter i ryggmärgen. Det är trygghet. Ja, det är mycket som känns bra med att vara här. Nu har jag skrivit av mig lite i alla fall! Tack för att du läst ända hit, kära vän. Jag hör gärna från dig!

(English)

NAMASTE!

I still can’t take in that I’m here. I was delayed to Kathmandu 24 hours but lived a 20 hours luxurious life in Doha before continuing to Nepal. Five star hotels are nice but nothing beats the feeling of stepping out in to a dusty, lively, sunny, warm Kathmandu!

My flight was full of young Nepali men – all on their way home from work in the middle east. The man next to me hadn’t been home for 20 months and was now on his way to his family to help them re-build their house after the earthquakes. They were living under a tarp now. As we flew in to Kathmandu he pointed out the window and said “It didn’t look like that last time I was here”. He was referring to the many landslides visible on the slopes of the green hills surrounding the city – proof of the massive earthquakes 6 months ago. Even though the city is back to life, people still suffer from the damages that occurred and are still living in temporary shelters.

I reached the guest house run by family friends from Tansen times. I bought momos (tibetian dumplings) and nepali tea in poor Nepali, looked out the window at the busy street and could not understand I was there.

The next day I took the bus to Pokhara where my two friends Josefine and Mattias waited for me. The next day we embarked on our first adventure together: trekking up to Annapurna Base Camp (4130m.a.s.l.).

For ten days we walked from village to village and stayed at guest houses along the way. It’s a strange thing, to trek. You see and meet people with such different lives than your own. Get a tiny glimpse of their every day life, so different from yours. We met people from all over the world who were there for the same reason as us. We also met (or were passed by) nepali people who’s tired backs carried materials and food to remote places which could only be reached by foot. All of a sudden my 10kg backpack wasn’t so heavy, and my “achievement” of climbing a mountain wasn’t such an achievement… What gives me the right to be the one doing this out of free will, and not the person who’s lot in life is the walk these paths every day and carry the food I later will eat? My heart and mind are so torn. Nepal’s second biggest income is tourism – so in that sense my presense is a positive one. But seriously, I can’t take in how different our lives are. God, let me give something back to these people. Something more than money. I don’t want to live as if I deserve the things I own and the possibilities I have. One of our many conversations these days was about “The more we have, the bigger is our responsibility”. I believe there is truth in that. The question is what I do with that responsibility. One of my favourite quotations is: ”My prayer is to not stand the world, so that I would do something about it.” (Did my best to translate that from Swedish)

I am grateful for the few Nepali words I remeber from my childhood and for our great guide who very patiently tried to teach me new words every day. The woman in the picture above was on her way to the neighboring villaget to get food for her water buffalos. The man below is Prem Gurung. We carved our names in a rock to introduce ourselves. From what I understood his brothers were helping him build a new house. In four months it will be a new bedroom and a little restaurant for trekkers passing by. He invited me in and served cucumber from his garden. I didn’t have the heart to say no, even though my western stomach knows it should be carefull with fresh vegetables here. My stomach remained well and my heart found a new friend.

New nepali phrases and words for this week:

”Today we walked from…”

”The goat likes cucumber”

”What time is it?”

”Human poop”

”Animal poop”

”I am really hungry”

We walked through rice feilds, over rivers, hot springs, up on mountain tops and down in valleys. Our guide informed us which village was the goal of the day and potential lunch and tea stops, and then we…walked. There was no end to the constant up and down. If we hiked from 2000 to 2400 meters before lunch we were sure to be back on 2000 within the next hours. Only God (and our guide) knows how many kilometers we actually hiked uphill before we reached 4130m. I find no words for this landscape. It is my absolute favourite. The Bible talks about creation reflecting who God is. This is where that Bible verse becomes real to me. The Himalayas speak of God’s greatness, His beauty, His safety, majesty and strength. One of my favorite feelings is feeling so incredibly small in His presence. Being here brings out that feeling. I am speechless before the Himalayan peaks and in that same way also speechless before His greatness.

I am reminded of little things that I associate with my every day life in Nepal when I lived here. Avoiding poop on the paths and wondering what animal put it there, keeping an eye on the rocky path as well as the mountains as not to trip but at the same time enjoy the view, spot the plants that stubbornly want to stick to your clothes as you brush against them, check out the bamboo trees to figure out which one would be good to climb, wonder how many baskets of stones the houses we pass are built out of. I am enjoying the fact that the child in me is still alive and still sees the little things.

I beautiful country like this unfortunately also has some down sides. Mattias was hit by both fever and stomache problems (to spare you the details). His extraordinary positive attitude and sense of humor was admirable though, and after three days he was back – both physically and mentally. Being a team of two dietitians, with the third member having been sick, most visits to the bathroom required information about gas and about consistency and frequency of the toilet’s contents after business was done. This was then followed by a thorough analyzation of what could have caused this and what should or should not be eaten to avoid it again. Let’s just say we’re rapidly learning to be comfortable with one another in many aspects. Josefine introduced us to AW (After Walk) which resulted in pringles and twix bars in th evenings. We deserved it… promise.

Free from contact with the rest of the world we had many hours of talks about life, to sweat, enjoy the Himalayas, play card games, drink loads of nepali tea and sleep after long days of hiking.

I am happy to be here. I am still on a high and I hope I will remain up here for the rest of my time.

After a bumpy drive back to Pokhara we now have a day of rest before we begin our actuall work (which we will find out what it is in two days…). Phew. Thank you for reading some of my many thought and feelings and happenings upon being here! I wold love to hear from you as well, dear friend!

Tjugotre år senare

Vänner som läser detta – tack!

Så tacksamt och fint om ni vill dela denna höst med mig via denna blogg.

---

Som ni vet så är det ingen nyhet att jag känner lite extra för ett visst litet land på jorden – Nepal. För 23 årsedan flyttade jag dit. (Kristin 3 år på bild) Det är heller ingen nyhet att det har varit en lång process att ta beslutet att åka dit en längre period.

I somras fick jag förmånen att vara ledare på ett läger för missionärsbarn – en vecka där barn och vuxna delar sina erfarenheter och bearbeta tankar kring att ha spenderat delar av sina liv i ett annat land. En del av undervisningen handlade om att “förvalta det arv vi fått av våra föräldrar”. Att det var ett stort beslut för mamma och pappa att bege sig till främmande land med hela familjen är inte svårt att förstå. Jag har alltid tyckt att de var och är modiga människor. Dock var det nyttigt att få utmanas i vad jag gör av det de har gett mig: hur förvaltar jag mitt arv; de erfarenheter och perspektiv deras beslut har gett mig? Det är mer än en erfarenhet – det är ett ansvar. Alla förvaltar givetvis på olika sätt. Det behöver inte betyda att åka utomlands, men för min egen del så blev undervisningen om “förvaltarskapet” den sista lilla knuffen jag behövde att utforska vad dragningskraften till mitt första hem egentligen handlar om.

Rädslan över att inte känna mig som hemma när jag kommer dit övervägs äntligen av längtan efter att ta reda på vad Gud har för mig där! Det ska bli spännande att se vad Han har förberett. Äntligen – efter lång väntan – är det rätt tid. Min visa vän Johanna upplyste mig för en tid sedan om att Paulus fick vänta i 13 år på att åka ut i världen. Det känns ju faktiskt helt okej att det tog mig 14 år att fara iväg då.

Sköna mirakel:

Får sällskap av två sköningar vid namn Josefine och Mattias som jag lärt känna lite detta år. Vi bestämde på varsitt håll att vi ville volontärarbeta och underbart nog korsades våra stigar i våras och vi ska nu jobba ihop. Pengar har också droppat in likt manna från himmelen, utan att jag knappt hunnit oroa mig.

Fun fact: jag far den 1a oktober, vilket råkar vara på dagen exakt 15 årsedan vi flyttade till Nepal för andra gången. Coincidence? I think not. Gud har helt enkelt varit supertydlig. Gillar när det är så.

Såhär en vecka innan jag åker så har jag ordnat det mesta utav det praktiska. Passar på att njuta av sådant jag kanske kommer sakna: komjölk, fil, ost, mysbelysning, att vara normalstor, mammatid, att folk generellt tycker det är snyggt med kortklippt på en kvinna, kvalle-tid med vänner, bebisgos med brorsdotter Noomi, att ha bara axlar till vardags och Bonde söker fru.

Ser fram emot: massor. Ska inte gå igång här och nu. Men mest ser jag fram emot BERGEN. Himalaya. Om man kan ha en relation till en bergskedja så har jag det.

Allt gott kära vän!

English

Thank you friends for reading! I hope you want to share this fall with me through this blog as I head to Nepal for a few months.

For many years I have battled the thought of going back to Nepal for a longer period of time, but not until now has the longing to see what God has in store overcome the fear of not feeling at home once I get there. I am SO looking forward to what lies ahead.

At a missionary kid camp I attended this summer we talked about the courage our parents had making the decision to serve in a foreign country, and in what ways we can use the experiences their decision has given us. It gave me the final push I needed to be convinced I had to try to live in Nepal again – as an adult, as me.

Many little miracles have confirmed to me that this is the right time: I will be accompanied by two friends for the first two months. Our paths crossed earlier this spring and it feels like a huge blessing to get to share this with friends. Money has found its way to my bank account without me even having had the time to worry about it. October 1st (the date I leave) also happens to be the very date my family moved to Nepal for the second time fifteen years ago. Coincidence? I think not.

With a week to go I am trying to enjoy things I might miss: cow milk, cheese, filmjölk, to be of normal size, that people in general actually like short hair cuts on women, quality time with mum and friends, baby cuddles with my niece Noomi and to show my shoulders without feeling weird about it.

Things I look forward to: A lot. I will spare you the details. But mostly mountains. The Himalayas.

Take care, friend. Thanks for reading.